onedirectionnovell

Författarens Kommentar:

Hej, allesammans! Jag har så otroligt dåligt samvete för att det tar så lång tid med den nya novelllen så för att lätta mitt samvete har jag skrivit en kort One Shot. En One Shot är som en (riktig) svensk novell och det betyder att jag bara skriver en del, någonsin, på den här lilla berättelsen. Ingen fortsättning alltså. Här får ni den. :P

"Fan också! Dem vill inte sluta gå sönder!" klagade jag högljutt till alla som råkade vara i närheten (vilket var ingen eftersom köket var tomt). När marängen jag precis doppat i smält choklad föll isär till bitar svor jag surt och kastade hårt ner marängen i soporna. Hela världen verkade vara emot mig idag. Vädret också inkluderat.
"Går det inte bra?" Blicken jag gav Marianne, min kollega, var vädjande och jag bet mig i läppen. Marianne suckade och gav till slut med sig efter några sekunders betänketid. "Jaja, jag kan väl ta över så kan du stå i kassan ett tag". Ett stort leende spred sig över mitt ansikte och jag gjorde en liten segergest.
"Tack så himla mycket, Marianne!" Jag pussade hastigt båda hennes kinder. "Jag är skyldigt dig en tjänst!" Hon mumlade ett lågt:
"Nej det behövs inte" när jag hastigt tog mig bort ifrån de gudsförgätna chokladmarängerna (och jag som trott att maränger var enkla att göra). Åtminstone så tror jag att det var det hon sade. Regnet trummade sorgset på våra fönster och skyfallet därute förklarade varför det var så få kunder. Den enda fikagästen jag kunde se var en gammal gubbe i hatt som suttit och druckit kaffe vid ett av borden borta i hörnet sedan två timmar tillbaka.
"Erland," ropade jag och gubben i hatt tittade upp från sin tidning "Här idag igen ser jag" Erland log åt vårt vanliga meningsutbyte och svarade,som alltid,
"Oh ja, Ni har det bästa kaffet på Södermalm och tårtorna här är fabulösa." Han förde
den späda porslinskoppen till sin mun och drack ljudligt.
"Det säger du bara för att du vet att det är jag som gör dem." Hans ögon glimmade över kaffekoppen och jag himlade med ögonen men, snäll som jag är, lade lydigt upp en tårtbit och gav den till honom. "Här får du men nu förväntar jag mig att du ska döpa en av dina karaktärer i din nya roman efter mig."
"Varför inte?" sa Erland "Den unga och naiva bagarflickan Vanessa som blir hopplöst förälskad i den vackre mystiske mannen hon bara träffat två gånger."
"Åh , håll tyst!" Oförskämde gamla gubbe "Jag är inte förälskad i honom!"
"Intala dig själv det." sa han lugnt och slickade på tummen för att kunna bläddra i tidningen lättare.
Ett stön slapp ur mig och jag tänkte efter under tiden jag plockade bakom disken. Var jag förälskad? Förälskad var ett så löst begrepp. Att jag blev svag i knäna och fick svårt att tänka klart under de gånger jag träffat honom var det att vara förälskad? Senaste gången hade han stannat efter stängning och vi hade pratat i timmar och då hade jag kunnat memorera hans blå ögon, som himlen, och hans leende och hans alldeles perfekta hår. Mina tankar verkade ha drivit i väg för att jag kom på min själv med att ha stannat upp i arbetet med händerna fulla med teskedar och jag ryckte till.
"Vad var det jag sa?" sjöng Erland (den förbannade gubben) från hans bord borta i hörnet men jag låtsades inte om honom. Och när jag stod där och intensivt skrubbade en osynlig fläck på kassadisken plingade dörrklockan som uppmärksammade en ny kunds ankomst och han kom in. Dyngsur men totalt helt jävla underbar.
"Niall" andades jag och mina tankar blev sådär luddiga igen och jag förlorade mig själv i hans ögon (vackra himmelsblå ögon med en ring av grönbrunt runt pupillen). Niall skrattade det där skrattade det där skrattet som bara han kan.
"Ung kärlek" muttrade gubben. "Förstår mig inte på den" Och Erland hade sån jävla tur att Niall inte förstod svenska för annars hade jag antagligen dödat gubbfan.
Niall harklade sig och jag skrattade nervöst.
"Åh just det, vad vill eller jag menar vill du eller.." jag började om. "Vill du ha det vanliga?" vanliga?! Är du seriös, Nessa?! "Eller jag menar du har ju varit här två gånger och beställt samma sak." Fantastiskt! Nu kommer han att tycka att du är en läskig stalker! Jag förväntade mig nästan att Niall skulle springa därifrån skrikande men han bara log.
"Vad har ni?"
"Äuhm, Marianne gör chokladmaränger?" Det var väl någonting mer?"Ööööh" Tänk idiot! "Och vi har en tårta som jag gjorde för inte så långe sedan."
"Jag rekommenderar tårtan!" ropade Erland på engelska så att Niall skulle förstå och i då ville jag bara dö av förlägenhet.
"Verkligen? Ah men då testar jag den!" Niall rodnade och tittade ner i bänken. Herregud vad gullig han var. Skärp dig! Tårta! Inom trettio sekunder så hade Niall en rejäl tårtbit framför sig(sluta stirra,Nessa. Herregud)
"Vanessa," började Niall men jag avbröt honom innan han hann säga någonting mer.
"Kalla mig Nessa" Och när han log mot mig vek sig nästan mina knän och jag fick stödja mig mot bänken.
"Okej, Nessa." han tvekade och hans ansikte blev ännu rödare. " Du vet att jag bara är här ett tag för att spela in ett album." Jag nickade förståeligt.
"Ja du är musiker" konstaterade jag och undrade var han ville komma någonstans.
"Exakt och vi måste åka tillbaka till London snart och jag, jag" Han tog ett djupt andetag som man tog sats innan ett långt hopp. "Jag gillar dig." Oförstående såg jag på honom. Vad menade han. "Gah, det här går inte bra" Han suckade och jag hörde ett lågt bullrande skratt men jag hade inte tillräckligt mycket fokus på något annat än Niall för att orka bry mig. "Jag visar dig vad jag menar istället." Han slöt ögonen (va?) och lutade sig framåt (oh my god). När jag äntligen fattade vad han menat var hans läppar redan på mina och jag drog häftigt in andan genom näsan och mina ögon blundade automatiskt. Kyssen var mjuk, försiktig och utforskande och fick mitt hjärta att slå snabbare. Niall stönade lågt mot mina läppar och herrejesus rädda mig. Mina händer greppade hårt i bänkkanten. Han bröt av kyssen alldeles för tidigt och vi bara stirrade på varandra en stund.
"Umm, jag måste gå nu" sa han blygt och kliade sig på bakhuvudet.
"Nej, gå inte" Jag drog in honom i en andra kyss och den här varade längre. Mer självsäker men ändå alldeles för kort.
"Men Nessa jag måste" mumlade han mot mina läppar och jag släppte honom motvilligt. "Killarna väntar i bilen men jag var tvungen att se dig en sista gång." Mitt hjärta svällde. Han ville träffa mig innan han åkte? "Hejdå, Nessa." sa han. "Vi ses"
Det enda jag var kapabel till att göra i dem ögonblicken var att röra vid mina svullna läppar och stirra drömmande efter honom. Men när han var halvvägs utanför dörren kom jag förskräckt på en sak vi glömt.
"Niall" ropade jag desperat och sprang bort till dörren. "Ditt nummer." Att vi nästan glömt!
Niall slog sig för pannan och skrattade nervöst.
"Just det! Vad dum jag är..." Våra mobiler togs fram (så jag skämdes över min uråldriga iStone) och vi bytte nummer (han hur snabbt som helst medans jag bar tvungen att fråga honom hur jag skulle göra).
När han hade gått hade jag ingen aning om vad som just hade hänt.
"Erland?" frågade jag. "Vad hände just?"
"Din prins kysste dig äntligen" svarade han. "Och ni var outhärdligt söta. Nästan så att tänderna ruttnade på en."
Jag omfamnade mig själv hårt och forsatte att stirra på det hus Niall försvunnit bakom.
"Ursäkta mig? Fröken? Mitt kaffe är slut" Erland viftade med den blommiga porslinskoppen.
"Jaja jag kommer, gringubbe." svarade jag irritarat men ändå skämtsamt. Och när jag hällde upp Erlands påtår insåg jag att ja, jag var upp över öronen förälskad i en pojke som heter Niall Horan. Och att det planerade jag att vara länge.

---