One Shot nr. 2 - Hitta Hem
Kallt. Fyfan, vad kallt det var. Hela min kropp skakade våldsamt där jag satt på den kyliga kartongbiten. Var det här slutet? Var det så här jag skulle dö? Alldeles ensam och hemlös? Ett bittert skratt hördes i mörkret och det tog ett tag innan jag fattade att det var jag som skrattade.
"Hallå?" Mitt skratt övergick i en våldsam hostattack. "Är det någon där?" En mans siluett syntes i gatulyktans ljus från där jag gömde mig bakom containern. Jag försökte resa mig upp för att kunna smyga där ifrån men den förbannade kylan gjorde att mina ben vek sig under min nätta vikt. Min kropp träffade marken med en dov duns. Fanhelvetesjävlafuckingski- "Jag vet att du är där." Han kom närmare. Fuckfuckfuck. Snälla inte en pundare. Snälla inte en pundare! Mina skakningar blev ännu mer våldsamma av rädslan som jag nu också kände. Hittills hade jag lyckats hålla mig borta ifrån alla kriminella skummisar men nu var kanske den dagen kommen då jag skulle få vara med om det som de flesta unga tjejer på gatan var med om. Jag slöt mina ögon och knep igen hårt. Jag bad till Gud, någon, att jag skulle få behålla min sista oskuldsfullhet. Om jag bara kunnat göra någonting annat än bara sitta här! Då hade jag åtminstone kunnat försvara mig. Kniven! Mina händer rörde sig trögt mot min ryggsäck som innehöll alla mina ägodelar. Mer hann jag inte innan ett ansikte dök upp några centimeter ifrån mitt. Mitt hjärta löpte amok och allting blev svart.
När jag vaknade var allting vitt och mjukt och varmt. Var det här himlen? En ängel uppenbarade sig i mitt synfält.
"Hur kommer det sig att jag är i himlen om jag aldrig trott på Gud?" frågade jag ängeln som då log lyckligt. Men... Om jag var död... Varför slog mitt hjärta då så konstigt när han…?
"Du är vaken!" sa ängeln och kramade mig. Mmhm, han doftade vanilj och någonting skarpt och det var den godaste doften jag någonsin känt. Jag drog in luft genom näsan och blundade. För första gången i mitt liv ville jag stanna i samma ögonblick för evigt. Med honom. Tänk att himlen skulle få mig att känna mig tryggare på några minuter, sekunder till och med, än vad jag gjort i alla mina år på jorden. Ängeln släppte taget om mig och backade blygt några steg från där jag låg (nej, kom tillbaka). Det var först när jag inte hade honom nära som mina tankar blev mer klara och jag kände smärtan i min vänstra hand och hörde pipen. Det här var första gången jag varit i ett sjukhus sedan mamma... FAN! Ett sjukhus! Ängeln såg hur mina ögon spärrades upp panikartat och reagerade genom att ta några till steg tillbaka.
"Hej jag är Liam. Förlåt det känns som att jag redan känner dig! Alltså jag vet att det måste verka konstigt så här att jag typ är här nu liksom: Vem är den killen och vafan gör han här? Jag fattar jag skulle också bli fett creeped out. Men alltså jag är INTE någon typ pedofil eller någonting jag lovar jag har bara varit här närnär du var medvets-" Jag avbröt hans nervösa babbel.
"Ta mig härifrån."
"Nej, du är inte frisk än." Ängeln/den skitsnygge främlingen såg förvirrad ut.
"Jag måste!"
"Men nej!"
"Jag måste!"
"Varför?!"
"FÖR JAG HAR INTE RÅD MED DET HÄR!"Det fick tyst på honom och hans (vackra, underbara) ögon såg in i mina. Mitt hjärta slog så hårt att jag kunde slå vad om att han såg dess snabba, hårda slag genom filten som låg över mig.
"Det visste jag redan. Jag har betalat allting hittills och om du låter mig så skulle jag gärna betala resten."
"Jag behöver inte din välgörenhet."
"Jo, jag tror faktiskt att du gör det. När jag hittade dig var du nästan död av både köld och svält." Mina kinder hettade våldsamt av skam att han sett mig så.
"Min ryggsäck?" Han gjorde en gest mot en stol bredvid sjukhussängen och mycket riktigt. Där låg den lilla trådslitna tyghögen som var min ryggsäck. "Hur länge har jag varit" min hjärna var trög av vad jag gissade var medicinerna "borta?"
"Tre veckor. Nästan en månad" Främlingängeln ryckte förläget på axlarna medans jag räknade ut det uppenbara. Först då märkte jag hans djupblå skuggor under ögonen och det dagsgamla skäggstubbet han hade. Han hade stannat med mig när jag varit medvetslös. Men, varför?
"Men du känner inte ens mig..." Ängeln log ett snett leende som om han inte visste vad han skulle säga och vred på sig.
"Elin," stammade han till sist fram.
"Hur kan du mitt namn?!"
"Mappen." Han begravde ansiktet i händerna."Vi börjar om." Jag stirrade tveksamt ner på handen som han sträckt fram. "Hej! Jag heter Liam, vad heter du?" Mina mungipor drog uppåt i ett svagt leende när jag förstod (medicinen okej). Hans hand var varm och mjuk när jag tog den och var det där en elstöt?
"Elin. Trevligt att träffas, Liam."
"Gillar du seriöst den där tidningen?"
"Tyst med dig! Det inte jag som läser Amelia i hemlighet."
"Åh, håll käften, Elin."
"Du vet att du gillar det."
"Tack."
"För vad?"
"För allt. För att du räddade mig."
"Du vet att när du bara låg där brukade jag fantisera om hur du var."
"Levde jag upp till Herr. Paynes förväntningar?"
"Du, Fröken Collins, överträffade dem."
Mina stela leder knäppte då jag sträckte på mig. Min blick vändes mot Liam som under dem senaste veckorna (eller var det månaderna?) blivit min bästa vän och jag ryste när jag tänkte på att idag, inatt skulle jag få sova på gatan igen. Jag hade ingen som helst rätt att förvänta mig att Liam skulle låta mig bo hos honom. Han fick inte. Jag hade varit en tillräcklig börda för honom redan. Mitt samvete var blytungt när jag tänkte på alla dem tusen som min sjukvård måste kostat. En förmögenhet. Nej, han skulle inte behöva betala någonting mera å mina vägnar. Att hitta något sätt att betala tillbaka honom var någonting jag var fast besluten att göra när jag lämnade Liam, min Ängel, sovandes i den hårda stolen bredvid min (nu gamla) sjukhussäng.
"Åh, Elin, jag hade världens knäppaste dröm. --- Hallå?---Elin?- Elin, sluta lek nu! -- fanfanfan -- Sköterska! Elin är borta!---ELIIN"
Det enda som hördes var ljudet av en stillsam gitarr när Liam gick nerför den annars fulla turistgatan. Det var kallt. Regnet föll. Men Liam brydde sig inte. Inte alls. Världen hade blivit lite mer färglös sedan Elin försvunnit. Svartvit. Grå. Han hade inte ens sagt vad han kände. Aldrig yttrat de tre orden. Gitarren blev starkare. Han lät sig själv stanna. Snart skulle han och bandet åka iväg igen. Och Elin skulle inte veta vart. Nej, sluta nu. Hon kommer inte. Det var trots allt fyra månader sedan. En ljus klar röst fyllde kvällen och... Liams hjärta stannade nästan.
I know i misbehaved
And you made your mistakes
And we both still got room left to grow
And though love sometimes hurts
I still put you first
And we'll make this thing work
But I think we should take it slow
We're just ordinary people
We don't know which way to go
Cuz we're ordinary people
Maybe we should take it slow (Take it slow oh oh ohh)
This time we'll take it slow (Take it slow oh oh ohh)
This time we'll take it slow
Mina fingrar rörde sig vant över gitarrsträngarna som var våta av regnet. Fodralet där pengarna skulle vara var nästan tomt. Det hade varit en seg dag och det skulle antagligen inte bli någon mat på ett tag. Min mage kurrade ljudligt. Det var hopplöst, tänkte jag när jag lät musiken långsamt tunna ut till tystnad. Ingenting förutom regnet på stenplattorna hördes när tre 500-lappar singlade ner i det annars tomma gitarrfodralet. Chockat såg jag upp ifrån gitarren och när jag såg vem det var.
"Liam! Ängeln!" Och med energi jag inte visste jag haft kastade jag mig om halsen på honom. "Förlåt! Förlåt mig så jävla mycket!" snörvlade jag genom gråten samtidigt som jag skrattade som en galning.
"Tack och lov att du är oskadd"
"Jag ska aldrig lämna dig igen. Aldrig." Liam lossade kramen och höll mig på en armlängds avstånd. Jag såg att han också grät.
"Jag ska säga dig en sak och lova att du inte lämnar mig igen när du hör det."
"Jaglovarjaglovarjaglovar." sa jag i ett enda andetag och grät ännu hårdare.
"Elin, jag älskar dig."
"Var det bara det?" Ängeln tittade på mig oförstående. "Dummer. Jag älskar dig också." Sedan drog jag desperat honom emot mig och kysste honom. Hårt och extremt nära försökte vi kompensera för varenda minut vi varit ifrån varandra.
"Jag älskar"längre hann han inte innan min mun ännu en gång var mot hans."dig" vi drog efter andan. Hur länge vi stod där i regnet vet ingen men vi slutade inte förrän mina läppar var svullna och linjen mellan verklighet och fantasi var otydlig.
"Kom" sa han och hans leende lyste upp hela min värld.
"Var ska vi?"
"Hem."
"Till dig?"
"Till oss."
