One Shot nr. 2 - Hitta Hem
Kallt. Fyfan, vad kallt det var. Hela min kropp skakade våldsamt där jag satt på den kyliga kartongbiten. Var det här slutet? Var det så här jag skulle dö? Alldeles ensam och hemlös? Ett bittert skratt hördes i mörkret och det tog ett tag innan jag fattade att det var jag som skrattade.
"Hallå?" Mitt skratt övergick i en våldsam hostattack. "Är det någon där?" En mans siluett syntes i gatulyktans ljus från där jag gömde mig bakom containern. Jag försökte resa mig upp för att kunna smyga där ifrån men den förbannade kylan gjorde att mina ben vek sig under min nätta vikt. Min kropp träffade marken med en dov duns. Fanhelvetesjävlafuckingski- "Jag vet att du är där." Han kom närmare. Fuckfuckfuck. Snälla inte en pundare. Snälla inte en pundare! Mina skakningar blev ännu mer våldsamma av rädslan som jag nu också kände. Hittills hade jag lyckats hålla mig borta ifrån alla kriminella skummisar men nu var kanske den dagen kommen då jag skulle få vara med om det som de flesta unga tjejer på gatan var med om. Jag slöt mina ögon och knep igen hårt. Jag bad till Gud, någon, att jag skulle få behålla min sista oskuldsfullhet. Om jag bara kunnat göra någonting annat än bara sitta här! Då hade jag åtminstone kunnat försvara mig. Kniven! Mina händer rörde sig trögt mot min ryggsäck som innehöll alla mina ägodelar. Mer hann jag inte innan ett ansikte dök upp några centimeter ifrån mitt. Mitt hjärta löpte amok och allting blev svart.
När jag vaknade var allting vitt och mjukt och varmt. Var det här himlen? En ängel uppenbarade sig i mitt synfält.
"Hur kommer det sig att jag är i himlen om jag aldrig trott på Gud?" frågade jag ängeln som då log lyckligt. Men... Om jag var död... Varför slog mitt hjärta då så konstigt när han…?
"Du är vaken!" sa ängeln och kramade mig. Mmhm, han doftade vanilj och någonting skarpt och det var den godaste doften jag någonsin känt. Jag drog in luft genom näsan och blundade. För första gången i mitt liv ville jag stanna i samma ögonblick för evigt. Med honom. Tänk att himlen skulle få mig att känna mig tryggare på några minuter, sekunder till och med, än vad jag gjort i alla mina år på jorden. Ängeln släppte taget om mig och backade blygt några steg från där jag låg (nej, kom tillbaka). Det var först när jag inte hade honom nära som mina tankar blev mer klara och jag kände smärtan i min vänstra hand och hörde pipen. Det här var första gången jag varit i ett sjukhus sedan mamma... FAN! Ett sjukhus! Ängeln såg hur mina ögon spärrades upp panikartat och reagerade genom att ta några till steg tillbaka.
"Hej jag är Liam. Förlåt det känns som att jag redan känner dig! Alltså jag vet att det måste verka konstigt så här att jag typ är här nu liksom: Vem är den killen och vafan gör han här? Jag fattar jag skulle också bli fett creeped out. Men alltså jag är INTE någon typ pedofil eller någonting jag lovar jag har bara varit här närnär du var medvets-" Jag avbröt hans nervösa babbel.
"Ta mig härifrån."
"Nej, du är inte frisk än." Ängeln/den skitsnygge främlingen såg förvirrad ut.
"Jag måste!"
"Men nej!"
"Jag måste!"
"Varför?!"
"FÖR JAG HAR INTE RÅD MED DET HÄR!"Det fick tyst på honom och hans (vackra, underbara) ögon såg in i mina. Mitt hjärta slog så hårt att jag kunde slå vad om att han såg dess snabba, hårda slag genom filten som låg över mig.
"Det visste jag redan. Jag har betalat allting hittills och om du låter mig så skulle jag gärna betala resten."
"Jag behöver inte din välgörenhet."
"Jo, jag tror faktiskt att du gör det. När jag hittade dig var du nästan död av både köld och svält." Mina kinder hettade våldsamt av skam att han sett mig så.
"Min ryggsäck?" Han gjorde en gest mot en stol bredvid sjukhussängen och mycket riktigt. Där låg den lilla trådslitna tyghögen som var min ryggsäck. "Hur länge har jag varit" min hjärna var trög av vad jag gissade var medicinerna "borta?"
"Tre veckor. Nästan en månad" Främlingängeln ryckte förläget på axlarna medans jag räknade ut det uppenbara. Först då märkte jag hans djupblå skuggor under ögonen och det dagsgamla skäggstubbet han hade. Han hade stannat med mig när jag varit medvetslös. Men, varför?
"Men du känner inte ens mig..." Ängeln log ett snett leende som om han inte visste vad han skulle säga och vred på sig.
"Elin," stammade han till sist fram.
"Hur kan du mitt namn?!"
"Mappen." Han begravde ansiktet i händerna."Vi börjar om." Jag stirrade tveksamt ner på handen som han sträckt fram. "Hej! Jag heter Liam, vad heter du?" Mina mungipor drog uppåt i ett svagt leende när jag förstod (medicinen okej). Hans hand var varm och mjuk när jag tog den och var det där en elstöt?
"Elin. Trevligt att träffas, Liam."
"Gillar du seriöst den där tidningen?"
"Tyst med dig! Det inte jag som läser Amelia i hemlighet."
"Åh, håll käften, Elin."
"Du vet att du gillar det."
"Tack."
"För vad?"
"För allt. För att du räddade mig."
"Du vet att när du bara låg där brukade jag fantisera om hur du var."
"Levde jag upp till Herr. Paynes förväntningar?"
"Du, Fröken Collins, överträffade dem."
Mina stela leder knäppte då jag sträckte på mig. Min blick vändes mot Liam som under dem senaste veckorna (eller var det månaderna?) blivit min bästa vän och jag ryste när jag tänkte på att idag, inatt skulle jag få sova på gatan igen. Jag hade ingen som helst rätt att förvänta mig att Liam skulle låta mig bo hos honom. Han fick inte. Jag hade varit en tillräcklig börda för honom redan. Mitt samvete var blytungt när jag tänkte på alla dem tusen som min sjukvård måste kostat. En förmögenhet. Nej, han skulle inte behöva betala någonting mera å mina vägnar. Att hitta något sätt att betala tillbaka honom var någonting jag var fast besluten att göra när jag lämnade Liam, min Ängel, sovandes i den hårda stolen bredvid min (nu gamla) sjukhussäng.
"Åh, Elin, jag hade världens knäppaste dröm. --- Hallå?---Elin?- Elin, sluta lek nu! -- fanfanfan -- Sköterska! Elin är borta!---ELIIN"
Det enda som hördes var ljudet av en stillsam gitarr när Liam gick nerför den annars fulla turistgatan. Det var kallt. Regnet föll. Men Liam brydde sig inte. Inte alls. Världen hade blivit lite mer färglös sedan Elin försvunnit. Svartvit. Grå. Han hade inte ens sagt vad han kände. Aldrig yttrat de tre orden. Gitarren blev starkare. Han lät sig själv stanna. Snart skulle han och bandet åka iväg igen. Och Elin skulle inte veta vart. Nej, sluta nu. Hon kommer inte. Det var trots allt fyra månader sedan. En ljus klar röst fyllde kvällen och... Liams hjärta stannade nästan.
I know i misbehaved
And you made your mistakes
And we both still got room left to grow
And though love sometimes hurts
I still put you first
And we'll make this thing work
But I think we should take it slow
We're just ordinary people
We don't know which way to go
Cuz we're ordinary people
Maybe we should take it slow (Take it slow oh oh ohh)
This time we'll take it slow (Take it slow oh oh ohh)
This time we'll take it slow
Mina fingrar rörde sig vant över gitarrsträngarna som var våta av regnet. Fodralet där pengarna skulle vara var nästan tomt. Det hade varit en seg dag och det skulle antagligen inte bli någon mat på ett tag. Min mage kurrade ljudligt. Det var hopplöst, tänkte jag när jag lät musiken långsamt tunna ut till tystnad. Ingenting förutom regnet på stenplattorna hördes när tre 500-lappar singlade ner i det annars tomma gitarrfodralet. Chockat såg jag upp ifrån gitarren och när jag såg vem det var.
"Liam! Ängeln!" Och med energi jag inte visste jag haft kastade jag mig om halsen på honom. "Förlåt! Förlåt mig så jävla mycket!" snörvlade jag genom gråten samtidigt som jag skrattade som en galning.
"Tack och lov att du är oskadd"
"Jag ska aldrig lämna dig igen. Aldrig." Liam lossade kramen och höll mig på en armlängds avstånd. Jag såg att han också grät.
"Jag ska säga dig en sak och lova att du inte lämnar mig igen när du hör det."
"Jaglovarjaglovarjaglovar." sa jag i ett enda andetag och grät ännu hårdare.
"Elin, jag älskar dig."
"Var det bara det?" Ängeln tittade på mig oförstående. "Dummer. Jag älskar dig också." Sedan drog jag desperat honom emot mig och kysste honom. Hårt och extremt nära försökte vi kompensera för varenda minut vi varit ifrån varandra.
"Jag älskar"längre hann han inte innan min mun ännu en gång var mot hans."dig" vi drog efter andan. Hur länge vi stod där i regnet vet ingen men vi slutade inte förrän mina läppar var svullna och linjen mellan verklighet och fantasi var otydlig.
"Kom" sa han och hans leende lyste upp hela min värld.
"Var ska vi?"
"Hem."
"Till dig?"
"Till oss."
Sorry
Om ni vill så skulle jag kunna skriva någon liten One Shot i samma värld som den förra om ni undrar vad som hände med Jessie, Emelie och dem.
Fyll bara i den här:
Så skriver jag. ;) Chao, mi amigos!
One Shot nr. 1 - Bland Drömmar Och Andra Sötsaker
"Fan också! Dem vill inte sluta gå sönder!" klagade jag högljutt till alla som råkade vara i närheten (vilket var ingen eftersom köket var tomt). När marängen jag precis doppat i smält choklad föll isär till bitar svor jag surt och kastade hårt ner marängen i soporna. Hela världen verkade vara emot mig idag. Vädret också inkluderat.
"Går det inte bra?" Blicken jag gav Marianne, min kollega, var vädjande och jag bet mig i läppen. Marianne suckade och gav till slut med sig efter några sekunders betänketid. "Jaja, jag kan väl ta över så kan du stå i kassan ett tag". Ett stort leende spred sig över mitt ansikte och jag gjorde en liten segergest.
"Tack så himla mycket, Marianne!" Jag pussade hastigt båda hennes kinder. "Jag är skyldigt dig en tjänst!" Hon mumlade ett lågt:
"Nej det behövs inte" när jag hastigt tog mig bort ifrån de gudsförgätna chokladmarängerna (och jag som trott att maränger var enkla att göra). Åtminstone så tror jag att det var det hon sade. Regnet trummade sorgset på våra fönster och skyfallet därute förklarade varför det var så få kunder. Den enda fikagästen jag kunde se var en gammal gubbe i hatt som suttit och druckit kaffe vid ett av borden borta i hörnet sedan två timmar tillbaka.
"Erland," ropade jag och gubben i hatt tittade upp från sin tidning "Här idag igen ser jag" Erland log åt vårt vanliga meningsutbyte och svarade,som alltid,
"Oh ja, Ni har det bästa kaffet på Södermalm och tårtorna här är fabulösa." Han förde
den späda porslinskoppen till sin mun och drack ljudligt.
"Det säger du bara för att du vet att det är jag som gör dem." Hans ögon glimmade över kaffekoppen och jag himlade med ögonen men, snäll som jag är, lade lydigt upp en tårtbit och gav den till honom. "Här får du men nu förväntar jag mig att du ska döpa en av dina karaktärer i din nya roman efter mig."
"Varför inte?" sa Erland "Den unga och naiva bagarflickan Vanessa som blir hopplöst förälskad i den vackre mystiske mannen hon bara träffat två gånger."
"Åh , håll tyst!" Oförskämde gamla gubbe "Jag är inte förälskad i honom!"
"Intala dig själv det." sa han lugnt och slickade på tummen för att kunna bläddra i tidningen lättare.
Ett stön slapp ur mig och jag tänkte efter under tiden jag plockade bakom disken. Var jag förälskad? Förälskad var ett så löst begrepp. Att jag blev svag i knäna och fick svårt att tänka klart under de gånger jag träffat honom var det att vara förälskad? Senaste gången hade han stannat efter stängning och vi hade pratat i timmar och då hade jag kunnat memorera hans blå ögon, som himlen, och hans leende och hans alldeles perfekta hår. Mina tankar verkade ha drivit i väg för att jag kom på min själv med att ha stannat upp i arbetet med händerna fulla med teskedar och jag ryckte till.
"Vad var det jag sa?" sjöng Erland (den förbannade gubben) från hans bord borta i hörnet men jag låtsades inte om honom. Och när jag stod där och intensivt skrubbade en osynlig fläck på kassadisken plingade dörrklockan som uppmärksammade en ny kunds ankomst och han kom in. Dyngsur men totalt helt jävla underbar.
"Niall" andades jag och mina tankar blev sådär luddiga igen och jag förlorade mig själv i hans ögon (vackra himmelsblå ögon med en ring av grönbrunt runt pupillen). Niall skrattade det där skrattade det där skrattet som bara han kan.
"Ung kärlek" muttrade gubben. "Förstår mig inte på den" Och Erland hade sån jävla tur att Niall inte förstod svenska för annars hade jag antagligen dödat gubbfan.
Niall harklade sig och jag skrattade nervöst.
"Åh just det, vad vill eller jag menar vill du eller.." jag började om. "Vill du ha det vanliga?" vanliga?! Är du seriös, Nessa?! "Eller jag menar du har ju varit här två gånger och beställt samma sak." Fantastiskt! Nu kommer han att tycka att du är en läskig stalker! Jag förväntade mig nästan att Niall skulle springa därifrån skrikande men han bara log.
"Vad har ni?"
"Äuhm, Marianne gör chokladmaränger?" Det var väl någonting mer?"Ööööh" Tänk idiot! "Och vi har en tårta som jag gjorde för inte så långe sedan."
"Jag rekommenderar tårtan!" ropade Erland på engelska så att Niall skulle förstå och i då ville jag bara dö av förlägenhet.
"Verkligen? Ah men då testar jag den!" Niall rodnade och tittade ner i bänken. Herregud vad gullig han var. Skärp dig! Tårta! Inom trettio sekunder så hade Niall en rejäl tårtbit framför sig(sluta stirra,Nessa. Herregud)
"Vanessa," började Niall men jag avbröt honom innan han hann säga någonting mer.
"Kalla mig Nessa" Och när han log mot mig vek sig nästan mina knän och jag fick stödja mig mot bänken.
"Okej, Nessa." han tvekade och hans ansikte blev ännu rödare. " Du vet att jag bara är här ett tag för att spela in ett album." Jag nickade förståeligt.
"Ja du är musiker" konstaterade jag och undrade var han ville komma någonstans.
"Exakt och vi måste åka tillbaka till London snart och jag, jag" Han tog ett djupt andetag som man tog sats innan ett långt hopp. "Jag gillar dig." Oförstående såg jag på honom. Vad menade han. "Gah, det här går inte bra" Han suckade och jag hörde ett lågt bullrande skratt men jag hade inte tillräckligt mycket fokus på något annat än Niall för att orka bry mig. "Jag visar dig vad jag menar istället." Han slöt ögonen (va?) och lutade sig framåt (oh my god). När jag äntligen fattade vad han menat var hans läppar redan på mina och jag drog häftigt in andan genom näsan och mina ögon blundade automatiskt. Kyssen var mjuk, försiktig och utforskande och fick mitt hjärta att slå snabbare. Niall stönade lågt mot mina läppar och herrejesus rädda mig. Mina händer greppade hårt i bänkkanten. Han bröt av kyssen alldeles för tidigt och vi bara stirrade på varandra en stund.
"Umm, jag måste gå nu" sa han blygt och kliade sig på bakhuvudet.
"Nej, gå inte" Jag drog in honom i en andra kyss och den här varade längre. Mer självsäker men ändå alldeles för kort.
"Men Nessa jag måste" mumlade han mot mina läppar och jag släppte honom motvilligt. "Killarna väntar i bilen men jag var tvungen att se dig en sista gång." Mitt hjärta svällde. Han ville träffa mig innan han åkte? "Hejdå, Nessa." sa han. "Vi ses"
Det enda jag var kapabel till att göra i dem ögonblicken var att röra vid mina svullna läppar och stirra drömmande efter honom. Men när han var halvvägs utanför dörren kom jag förskräckt på en sak vi glömt.
"Niall" ropade jag desperat och sprang bort till dörren. "Ditt nummer." Att vi nästan glömt!
Niall slog sig för pannan och skrattade nervöst.
"Just det! Vad dum jag är..." Våra mobiler togs fram (så jag skämdes över min uråldriga iStone) och vi bytte nummer (han hur snabbt som helst medans jag bar tvungen att fråga honom hur jag skulle göra).
När han hade gått hade jag ingen aning om vad som just hade hänt.
"Erland?" frågade jag. "Vad hände just?"
"Din prins kysste dig äntligen" svarade han. "Och ni var outhärdligt söta. Nästan så att tänderna ruttnade på en."
Jag omfamnade mig själv hårt och forsatte att stirra på det hus Niall försvunnit bakom.
"Ursäkta mig? Fröken? Mitt kaffe är slut" Erland viftade med den blommiga porslinskoppen.
"Jaja jag kommer, gringubbe." svarade jag irritarat men ändå skämtsamt. Och när jag hällde upp Erlands påtår insåg jag att ja, jag var upp över öronen förälskad i en pojke som heter Niall Horan. Och att det planerade jag att vara länge.
Fortsättning följer...
Jag ville bara säga att vi håller på med att skriva den nya novellen. Vi har allting klart för oss vad som ska hända och jag vet att många av er har velat att den nya ska handla om Harry men nu har vi redan börjat skriva på en om Zayn men jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna. ;) Vi kommer inte skriva lika mycket från olika perspektiv utan då mest ifrån huvudrollen Beatrice's (jag vet att namnet suger men förklaring kommer). Håll ut bara så ska vi bara finputsa på första kapitlet (men om jag känner oss rätt är det inte "bara") och publicera det relativt snart iallafall. Tack alla som stannat kvar och alla nya. Ni vet att vi älskar er och era kommentarer. Föresten, om ni har några frågor så kan ni kommentera det här inlägget(eller så har ni inga och det är också helt okej).
lalala
...
Det blev ett jätte dåligt slut men vi kanske fortsätter med den någon annan gång.
Så jag och astrid ska prata lite om vad den nya novellen ska handla om och sen börjar vi skriva när vi har tid.
Idéer?
Vi har varit lite sega på att uppdatera på den senaste tiden, och vi ber om ursäkt för det. Men en av anledningarna till att vi inte har det är att vi ha haft Idétorka, så nu ber vi er läsare om hjälp, så kommentera på bara!
Skriv vad ni tycker ska hända, vad som skulle vara spännande m.m.
Och om vi inte får några bra Idéer så kommer vi att lägga ner den här novellen( Vi är hemskt ledsna för det, för vi vill inte sluta)
Del 31
Emelies perspektiv
"Em? Hur mår du?" sa en välbekant röst. Jag öppnade ögonen och såg två ansikten framför mig, det var Jessie och Carro.
"Jag mår bra, har ni varit här länge" svarade jag
"Nej vi kom nyss" Sa Jessie. Jag rynkade pannan, Jessie såg väldigt irriterad ut på mig fast jag kan inte klandra henne, det här är ju andra gången jag är på sjukhus(I London) På bara några veckor. Varför händer allting mig och ingen annan?
Jessie gick och satte sig på en stol i rummet och Carro satte sig på en stol brevid mig, vi hade bara hunnit prata i typ 10 minuter innan jag hörde fem röster utanför dörren.
"Undra om hon är vaken?" Frågade Niall med sänkt röst.
"Om inte får vi väl hälla kallt vatten på henne" Svarade Louis med lika sänkt röst.
"Killar, Jag kan faktiskt höra er, och om ni häller kallt vatten på mig är ni så gott som döööööda!" Sa jag med väldigt hög röst, för att vara säker på att dom hörde mig.
"Jessie, Har du en spegel i väskan?" frågade jag försiktigt.
Hon log ansträngt mot mig, men jag såg att det ändå var ett äkta leende.
"Klart jag har det, här" Hon tog upp en spegel ur väskan och gav den till mig, i samma sekund som jag fick spegeln så öppnades dörren och där stog det fem killar.
"Heeeeeej!" Sa jag och satte mig upp, jag blev genast snurrig, men vägrade lägga mig ner.
"Hej" Svarade alla i kör.
Jag tittade på Carro och såg hur hon sken upp när hon såg Niall. Samma sak med Jessie när hon såg Zayn, hon reste sig upp och gav Zayn en kyss. Jag vände uppmärksamheten mot alla andra igen.
Liam gav Harry en blick som sa att Harry måste säga något till mig.
Jag undrade vad.
Efter att killarna, Jessie och Carro varit och hälsat på mig i en halv timme så kom det in en sjuksköterska i rummet och sa att dom var tvugna att gå för dom skulle göra något prov på mig.
Zayns perspektiv
När vi gick ut från sjukhuset så grep jag tag i Jessies hand och drog med henne bort från dom andra.
"Vart ska vi, Zayn?" Frågade hon.
Jag tittade ner på hennes underbara ansikte och kunde inte fatta att hon var min.
"Jag vet inte, bara bort från alla andra" Hon log stort mot mig.
Jag hade inte sett vart vi var påväg förens vi kom fram till ett stort övergångställe.
Jessie tittade upp på mig under sin lugg coh ajg såg att hon hade ett skämtsamt leende, och precis när hon skulle säga något så kom det en bil och skvätte ner mig, hon hann precis gömma sig bakom mig så att inte hon blev blöt.
Hon brast ut i ett gapskratt när hon såg på mig igen, jag suckade och himlade med ögonen och började dra med henne hemåt.
När vi väl kom hem så var klockan runt 8 på kvällen.
"Du måste ta en dusch, tror jag..." Sa Jessie och tog av sig skorna.
"Du också!" sa jag och lyfte upp henne på axeln och bar in henne till badrummet.
Jag satte på vattnet så att hon blev dyngsur och hon började ta av sig kläderna.
"Som du vill" Sa hon och vände sig om medans hon skrattade.
FÖÖÖÖÖÖÖRLÅÅÅT det blev en JÄTTE KORT del, men jag hinner inte skriva mer! Fööörlåååååt!!!
Del 30
"Ooh shit, det ser riktigt illa ut" sa en röst som jag inte uppfattade vem det kom från, men jag tror det var bakifrån.
"Hjälp henne någon innan hon förlorar för mycket blod!" Skrek en tjej
Jag såg Harry vända sig om och när han fick syn på mig runt alla tjejer så puttade han genast bort alla.
Det sista jag kom ihåg var att jag var i Harrys armar.
Ljuset. Det var för ljust.
”Em?” hörde jag en röst säga. ”Är du vaken?” Jag blinkade för att fokusera blicken och fick se Harry stå lutad över mig.
”Inte igen.” klagade jag och satte mig upp.
”Vad menar du?” Harry såg frågande på mig.
”Du borde sagt att det kom en stor risk att hamna på sjukhus med att dejta dig” skämtade jag, men Harry var långt ifrån road.
”Mår du bra? Ska jag ropa på en läkare?”
”Jag mår bra” Min röst var överdrivet glad. ”Ingen läkare” Jag praktiskt taget hoppade ur sängen. För snabbt visade det sig. Hela rummet började gunga och mina ben vek sig. Harry lyckades på något sätt fånga mig och innan jag visste ordet av var jag tillbaka i min sjukhussäng.
”Ta det lugnt! Du förlorade ganska mycket blod….” Han stirrade på min panna och hans ansikte blev ledset och skuldmedvetet. ”Förlåt” viskade han.
”Vad?” Min hand flög upp till min panna och min mun formades till ett O när jag kände de grova stygnen ovanför mitt vänstra ögonbryn. Jag följde linjen från ögonbrynet till hårfästet. Jag visste inte mycket om sår och sådant men till och med jag förstod att det skulle bli kvar ett ärr. ”Det var inte ditt fel.” Han tittade bort. ”Det är inte ditt fel att vissa galna fans tror att du är deras.” Världen började röra på sig igen och jag lade mig ned.
Han sa ingenting. Men han ställde sig bredvid mig.
”Jag ringde precis Carro och Jessie, dem kommer snart.”
”Det var inte ditt fel” upprepade jag.
”Om inte du känt mig hade det här aldrig hänt.”
”Men nu gör jag det och det är en av de bästa saker som hänt mig.”
”Men det var mitt fel att hon gjorde så! Jag var andledningen!” Han höjde rösten. ”Om du och jag inte var tillsammans skulle det aldrig hänt!”
”Men nu är vi tillsammans och jag älskar dig.” sa jag helt enkelt.
”Jag älskar dig också.Men nästa gång kanske det inte bara blir… det här” sa han och följde mitt sydda sår med fjäderlätta fingrar. Tårar fanns i hans ögon. ”Utan värre” Det gjorde ont i mig att se honom så här.
”Det kommer det inte” sa jag men han trodde mig inte.
”Vi kan inte göra det här längre.” Han lät tårarna börja rinna.
”Sluta!” utbrast jag. ”Tyst!” jag gillade inte var det här var på väg. Jag tog tag i honom. ”Bara sluta.” andades jag och omfamnade honom. ”Jag älskar dig och du älskar mig. Vad mer betyder något? Du råkar bara ha fans som vill ha Harry Styles. De känner inte dig. Inte som jag gör. Jag. Älskar. Dig. Och jag tänker inte låta ett galet fan gå emellan oss. Någonsin. ” Jag tog varsamt tag om hans haka och kysste honom. Varmt. Mjukt. Långsamt. För att visa honom att jag verkligen menade det jag sagt. Jag tänkte inte ge upp. Aldrig.
Han harklade sig.
”Jag kanske borde fixa till mig innan de kommer.” Jag förstod. Han ville inte att killarna(som säkert kom med Carro och Jess) skulle se hans rödkantade ögon och förstå att han gråtit.
”Visst, gör det du.”
Jessies perspektiv
Den flickan måste vara en olycksmagnet. Jag förstod inte hur någon kunnat hamna på sjukhus två gånger under loppet av några veckor. Förstå mig inte fel. Jag älskade Em och sånt där men kan man inte få lugnt i några dagar?! Inte för att det var hennes fel. Det visste jag ju. Det var ju några fans som omringat Harry och så hade tydligen ett av fansen som trodde att hon var Harrys själsfrände och att det var meningen att hon och Harry skulle vara tillsammans för all framtid sett Emelie som ett hinder. Jag visste det. Så varför kände jag mig irriterad? Jag var såklart orolig och förskräckt och allt som man brukar känna när en av ens bästa vänner skadar sig men i bakgrunden av allt fanns irritationen som inte gick att få bort. Allt hade gått bra hos Modellagenturen. De hade visat mig ett kontrakt som jag läst igenom och pratat med mig. Sedan hade jag skrivit på och så hade vi pratat lite mer om vad det skulle innebära. Mer hade vi inte hunnit innan min telefon ringt och jag ursäktat mig för att sedan skynda mig ut och slänga mig in i en taxi. Irritation passade inte in.
Hej, allihopa. Vi är otroligt dåliga på att uppdatera. L Jag är medveten om det men jag ska försöka bättra mig. Jag lovar. Som vanligt undrar jag: Vad tyckte ni? Bra eller dåligt? Kom igen! Var inte blyga! Vi ser varenda kommentar och blir jätteglada för varenda en av dem.
Del 29
”Hämnd, ljuva hämnd.” suckade jag nöjt och log okynnigt mot honom.
”Antar att vi måste hem till mig och tvätta av oss?” Han blinkade mot mig och jag bara skrattade åt vad han antydde. Killar, tänkte jag och himlade med ögonen.
Emelies perspektiv
Harry tog tag i min hand och började dra mig åt hållet där han bodde.
"Harryyy, måste vi gå hem till dig det är så långt" Han tittade på mig med sina Gröna ögon, åååh dom var så fina att man bara drunknade i dom.
"Hallå? Em?" Harry viftade med handen främför mitt ansikte.
"ööööööööh? va?" Jag kollade frågande på honom och han brast ut i ett gap skratt, sen drog han mig intill sig och kysste mig passionerat.
När kyssen var slut så viskade han i mitt öra
"Ja vi måste hem till mig, du är skyldig mig det efter tryckt upp en glass i ansiktet när inte jag var beredd på det, tyvärr"
Jag blängde surt på honom
"Jag var inte heller beredd, så säg inget."
När vi hade gått ett litet tag så började det komma massor av fans till Harry som bad om autograf och om några kramar. Medans Harry var upptagen av alla fans så ryckte någon bort mig från folksamlingen.
Jag tittade bak på personen som hade dragit ba mig, och fick se ett surt ansikte omringat av rödbrunt hår.
"Vem tror du att du är som kan dejta Harry Styles?" Frågade tjejen hon var i kanske runt ett år yngre än mig.
Innan jag han svara så slog hon till mig i ansiktet så att jag började blöda och sen puttade hon in mig i folksamlingen så att flera personer ramlade.Och jag slog i huvudet i en sten.
Jag reste mig genast upp och sa förlåt till alla och hjälpte flera av dom upp.
"Vad har hänt i ansiktet?" Frågade en 13-årig tjej
"Va?" svarade jag, jag tog upp handen för att känna och jag stötte på något varmt och blött. Jag kom genast på att jag hade fått ett slag i ansiktet.
"Ooh shit, det ser riktigt illa ut" sa en röst som jag inte uppfattade vem det kom från, men jag tror det var bakifrån.
"Hjälp henne någon innan hon förlorar för mycket blod!" Skrek en tjej
Jag såg Harry vända sig om och när han fick syn på mig runt alla tjejer så puttade han genast bort alla.
Det sista jag kom ihåg var att jag var i Harrys armar.
FÖRLÅÅÅÅÅT för att vi inte har skrivit på jäääätte länge men nu är vi tillbaka igen!
Det blev en kort del för klockan är 20 i 1 på natten och det är skola imorgon+ att jag är snurrig och sjuk så jag orkade inte skriva så mycket, men det kommer en längre del imorgon! <3
Del 28
Jag nickade på huvudet och sa
"Känn dig som hemma, men jag måste gå nu, hejdå" Sa jag och kramade honom, efter det tog jag mina vita låga converse och satte på mig dem.
Jag tog min cykel, och när jag kom fram var klockan fem i tre.
Andas, tänkte jag för mig själv innan jag gick in. Allt kommer att gå bra. Lokalen såg precis ut som jag hade tänkt mig. Från de vita väggarna, fotagrafierna som hände på väggarna till receptionisten med oklanderligt utseende. Min mage knöt sig och jag harklade mig för att bli av med den obehagliga klumpen i min hals.
”Hej, jag heter Jessie och har ett möte här...?” Mitt konstaterande blev till en fråga. Receptionisten log varmt mot mig som om hon var van vid att nervösa tonårstjejer kom in och inte visste vad de skulle göra av sig.
”Ja det har du, Mariah väntar på dig i rummet bredvid.” Kvinnan nickade mot en korridor precis bredvid oss. ”Tredje dörren till höger.” Hon log ett sista, glatt men trött leende mot mig innan hon började skriva på sin dator igen.
Carolines perspektiv
Det var tider som den här som jag hade svårt att inte tänka på honom. Hans leende, hans ögon, hur han sa mitt namn… Men det skulle aldrig gå. För det första så trodde jag inte att han besvarade mina känslor och för det andra hade jag hade betett mig som om jag hatade honom. Jag suckade och undrade vad jag skulle hitta på medans Em var ute och sprang och Jessie var på sitt möte. Det tog ett tag att komma på någonting men efter ett tag gav jag med mig och gjorde någonting jag älskar och är bra på istället. Jag hade precis börjat ta fram det jag behövde för att baka när jag hörde någonting bakom mig. Innan jag hann reagera på ljudet kände jag ett lätt tryck på min axel och jag ryckte till vilket resulterade i att jag tappade bunken jag burit på.
”Åh, herregud! Det var inte meningen att skrämma dig!” sa en storögd Niall när jag försökte hämta andan.
”Det gör ingenting” sa jag och rodnade. ”Vad gör du här?”
”Jag knackade på men ingen öppnade så jag gick in.” han såg lite generad ut. ”Jessie sa att det var okej.”
”Men om du träffade Jessie…” Jag tystade medans jag lade ihop två och två. ”Måste ju du varit här i minst en halvtimme!” Hans ansikte fick en ännu djupare nyans av röd.
”Ja...” Niall tog ett djupt andetag. ”Jag borde gå.” Han började vända sig om men innan han hann gå så tog jag tag i hans arm.
”Nej. Gå inte.” Han tittade på mig undrande. ”Jag vill att du ska stanna.” Hans ansikte sprack upp i ett av dem där speciella leendena som bara Niall kan göra. Han log och jag log och vi såg säkert ut som två idioter men jag brydde mig inte utan tanken fick mig bara att le ännu bredare.
Emelies perspektiv
”Whoops” sa Harry och syftade på glassen som han med mening hade smetat ut över hela mitt ansikte.
”Du ska få” sa jag i min mest hotfulla röst och höjde min glass för att göra detsamma på honom men han sprang iväg innan jag hann kladda ner honom. ”Kom tillbaka hit!” ropade jag och jakten började. Harry rundade en bänk och verkade sicksacka mellan alla människor men jag, som var van vid att springa, var mycket snabbare och när Harry märkte det så stannade han.
”Jag ger upp!” Han lyfte händerna. ”Jag gör vad som helst!” tillade han när jag närmade mig honom med glassen i högsta hugg.
”Vad som helst?” frågade jag och log brett.
”Vad som helst.”
”Då börjar vi med det här.” Jag drog honom närmare mig och kände hans läppar mot mina. När vår kyss djupnade så höjde jag långsamt glassen. Jag drog mig hastigt bort och tryckte in den halvt smälta glassen i hans ansikte.
”Fusk!” skrattade han.
”Hämnd, ljuva hämnd.” suckade jag nöjt och log okynnigt mot honom.
”Antar att vi måste hem till mig och tvätta av oss?” Han blinkade mot mig och jag bara skrattade åt vad han antydde. Killar, tänkte jag och himlade med ögonen.
I'm back! Jag(Astrid) har varit lite upptagen med en massa annat så Bella har skrivit de senaste delarna, men nu är jag tillbaka! Vad tyckte ni?
Del 27
"Blunda" sa Harry, jag gjorde som han sa och helt plötsligt bar han upp mig.
"Forsätt att blunda"
Efter en stund så satte han mig försiktigt på en bänk.
"Öppna ögonen" sa han, jag öppnade ögonen och en sval vind blåste i mitt hår.
Gud vad vackert det var här! Vi var vid ett tak där man kunde så mycket av london, alla lampor var tända nere på gatorna och det var människor överallt.
Emelies perspektiv
Jag drog på mig mina svart/rosa gympaskor och öppnade dörren.
Det var så härligt väder ute, jag bestämde mig för att springa nere vid bryggan, jag stängde dörren och började att springa. När jag sprang kunde jag släppa allt, jag kände mig fri, fri från allting.
Gårdagen hade varit underbar!Harry hade tagit med mig till den mest romantiska stället jag någonsin varit på.
När jag var nere vid bryggan så satte jag mig och blundade, jag tar upp mina hörlurar och börjar lyssna på 'Turn up the music' med Chris Brown.
Jag känner hur någon kramar om mig bakifrån, det kändes som om allt gick så långsamt för jag tänkte typ tusen tankar på en sekund. Vem var det?Var det Harry?Harry!
"Hej älskling" viskade han i mitt öra
"Hej, vad gör du här?" svarade jag
"Jag gick ner hit för att kolla på vattnet, vad gör du här?" svarade han
"Jag var ute och joggade"
Jessies perspektiv
Riiiiiing!
Jag vaknade med ett ryck av att min mobil ringde.
Vem ringer såhär tidigt? Jag tar upp mobilen och kollar. Zayn?
"Hej" svarade jag
"Hej babe" svarade han "borde inte du börja fixa iordning dig?" frågade han
"Varför skulle jag det? Juste modelljobbet, vad är klockan?" svarade jag
"Den är halv två, du ska vara där klockan tre"sa han
"Okej jag måste lägga på, älskar dig!Hejdå" sa jag och sprang in till toaletten, och rakt in i duschen.
Jag kände det varma vattnet mot min kropp och ville inte gå ut därifrån men jag var tvungen.
Jag gick till min garderob och tog fram ett par ljusblå jeans och ett rosa slappt linne som jag skulle ha instoppat, jag sminkade mig och åt en macka, när jag stog med munnen full med mat så kom Niall in i rummet.
"Vad gör du här?"frågade jag och log stort
"Jag ringde på, men ingen öppnade så jag gick in"svarade han och tog en macka
Jag nickade på huvudet och sa
"Känn dig som hemma, men jag måste gå nu, hejdå" Sa jag och kramade honom, efter det tog jag mina vita låga converse och satte på mig dem.
Jag tog min cykel, och när jag kom fram var klockan fem i tre.
Förlåt jag har inte haft tid att skriva något men här kom det ett kapitel, jag ska skriva ett till senare idag;)Bra va?
/Bella
Del 26
"Jag är här för att danielle har fest, och hon är min släkting" svarade han, "Men vad gör du här" frågade han och höjde ena ögonbrynet.
"Jag är här med min pojkvän"Svarade jag och började skratta, det var så konstigt att vi träffades här.
"Okej men jag måste gå nu, vi ses sen!" Sa Jonathan och kramade mig.
"Okej hejdå!" Svarade jag och började forsätte gå mot toaletten.
____________________________________________________________________________________________________________________________________________________
Lyssna gärna på musiken, det är den som spelades på festen.
Zayns perspektiv
Jag stog och pratade med en tjej som jag inte kom ihåg vad hon heter.
Väggarna runt omkring oss var vita och det var massor med människor runt omkring oss.Jag undrade vart Jessie var? Jag hade inte sett henne på ganska länge nu, men jag kunde inte suta tänka på henne.
"Zayn, hallå? hör du mig?" Säger tjejen jag pratade med. Vad heter hon nu igen? Det var något på S... Sa, Sarah var det!
"Ehm aa det gör jag" Svarade jag. Jag såg någon med svart hår och en svart klänning klänning, det var Jessie.
"Jag måste gå, hejdå" Sa jag till Sarah och kramade om henne.
Jag började småspringa fram till Jessie.
"Hej snygging" Sa jag och kramade henne bakifrån.
Hon vände sig förvånat bak och hennes ögon blev stora, som om hon aldrig sett mig, sen såg hon att det var jag och hon slappnade av igen.
"Hej där" Svarade hon och kysste mig passionerat.
Harrys perspektiv
Jag stog och dansade med Em i det dämpade ljuset, hon var verkligen den finaste som fanns.
Hon var så vacker, tänk att hon var MIN och ingen annans.
"Vad tänker du på?" frågade hon och kollade upp från min axel.
"Hur vacker du är" Svarade jag, jag såg hur röd hon blev på kinderna och jag kysste henne.
"Vad tänker du på?" Frågade jag henne, och log.
Hon såg väldigt tvekande ut med sen svarade hon med ett lurigt ansikte
"Det du"
Jag himlade med ögonen och började gå med henne mot ytterdörren
"Vart ska vi?" frågade hon
"Det du" Sa jag och skrattade
Emelies perspektiv
Vart var vi på väg igentligen?
"Blunda" sa Harry, jag gjorde som han sa och helt plötsligt bar han upp mig.
"Forsätt att blunda"
Efter en stund så satte han mig försiktigt på en bänk.
"Öppna ögonen" sa han, jag öppnade ögonen och en sval vind blåste i mitt hår.
Gud vad vackert det var här! Vi var vid ett tak där man kunde så mycket av london, alla lampor var tända nere på gatorna och det var människor överallt.
En till del :D/Bella
Del 25
"Hej snygging" sa jag och kysser honom.
"Hej du" säger han och drar med mig in i bilen, bakom oss kommer Jessie och Carro och det blir jätte trångt i bilen så jag får sitta i Harrys knä istället.
När vi väl kommit fram till festen så ko jag och tänka på en sak... Vems fest var det?
Jag bestämde mig för att fråga Harry
"Harry?"...
"aa?" svarade han
"Vems fest är det? frågade jag, och kände hur jag började rodna.
"ååh jag trodde du visste" sa han och rynkade pannan, han var så gllig när han gjorde så! "Det är Danielle's" sa han sen.
"Jaha okej!" svarade jag glatt och kysste honom.
"Jag kommer strax jag ska bara gå till toan" Sa jag efter en kvart
"Okej kom tillbaka snart"Svarade han och log
Jag gick upp en trappa och där uppe var det helt tomt.
Jag hör hur någon går upp för trappan och kommer bakom mig och lägger händerna framför mina ögon.
"Gissa vem?" Sa en mörk röst som jag kände igen väl, men jag kunde inte komma på vem...
"Jag vet inte" Sa jag och vände mig om. "Jonathan!" nästan skrek jag och slängde mig runt hans hals.
"Haha, ta det lugnt Em"Svarade han. Jonathan var en väldigt bra barndomsvän som jag hade haft sen jag var två, men vi hade börjat tappa kontakten lite när han hade blivit tillsamans med en tjej som alltid hade varit taskig mot mig... ända sedan dagis. Hennes attidyd hade varit... okej om jag bara ska säga det så var hon en riktig bitch, men om tur var hade hon flyttat till en annan stad.
"Vad gör du här?" Frågade jag
"Jag är här för att danielle har fest, och hon är min släkting" svarade han, "Men vad gör du här" frågade han och höjde ena ögonbrynet.
"Jag är här med min pojkvän"Svarade jag och började skratta, det var så konstigt att vi träffades här.
"Okej men jag måste gå nu, vi ses sen!" Sa Jonathan och kramade mig.
"Okej hejdå!" Svarade jag och började forsätte gå mot toaletten.
Förlåt för JÄTTE dålig uppdatering men vi har både glömt, inte orkat och inte haft lust att skriva helt enkelt.
Men nu har vi börjat få lust för det igen så vi skriver så ofta vi kan<3
Nu skrev jag ett kort kapitel men bättre lite än inget;)/Bella
del 24
Jessies perspektiv
"Jag öppnar!", säger Carro och rotar fram sin nyckel, hon öppnar dörren och Em går upp till vårat rum och slumrar till. Själv sätter jag mig bara i soffan och kollar på tv.
*pling* det var mobilen, jag tar snabbt upp den och kollar, det var Zayn som sa att dom hämtar oss om en timme.
Skiit, jag hade glömt festen.
"Em, Carro!!!!fiiiixa er till festen annars kommer ni inte hiinna" Skrek jag
Jag sprang upp till rummet och började att rota bland alla mina kläder, det slutade med att jag tog fram en svart klänning som var axebandslös med ett par silvriga klackar.
Emelies perspektiv
Det hade gått en timme sedan Jessie hade sagt åt oss att fixa oss, jag hade satt på mig en svart klänning som var väldigt djup i ryggen och den var verkligen snygg! Till den hade jag ett par svarta pumps som gjorde att jag såg längre ut eftersom jag var ganska kort, håret hade jag lockat och sminket var som vanligt bara lite längre ögonfransar.
Någon knackar på dörren och jag springer ner och öppnar den, där står Harry och är lika snygg som vanligt.
"Hej snygging" sa jag och kysser honom.
"Hej du" säger han och drar med mig in i bilen, bakom oss kommer Jessie och Carro och det blir jätte trångt i bilen så jag får sitta i Harrys knä istället.
Föörlååt för en så kort del och att vi inte har skrivit men jag(Bella) har inte haft tid:( och Astrid är i Kuba... men hehe jag fyller ju år idag, och imorn är det ju nyår, men jag vet inte varför jag sa det men aja! det blev en liten den iaf<3:D
