onedirectionnovell

Jessies perspektiv

”Jag kommer att sakna er” sa Caroline och såg på oss.

Jag och Emelie skulle till London och bo hos min farmor och farfar över sommarlovet, Caroline skulle också med men hon kunde komma till oss först om två veckor.

”Men du kommer ju snart också”sa jag och kramade henne.

”Två veckor är inte snart” muttrade hon.

”Du kommer säkert ha jättemycket saker att göra. Föresten kommer vi sakna dig minst lika mycket” sa Emelie sorgset.

Vi tittade på varandra under tystnad. Framför mig såg jag mina två bästa vänner. Vi hade träffats på dagis och varit oskiljaktiga sedan dess

”Flyg 124 till London avgår om tio minuter. Flight 124 to London leaves in ten minutes” hörde vi kvinnan I högtalarna säga. Shit! Vi hade bråttom. Vi sa ett hastigt hejdå till Carro och sprang           nästan med våra rullväskor bakom oss.

Carolines perspektiv

Jag såg efter dem där de sprang och suckade. Det som Emelie sagt stämde inte. Jag skulle inte alls ha jättemycket att göra, tvärtom faktiskt. Jag hade två dryga veckor framför mig. Vad skulle man göra när ens bästa vänner, som också råkade vara ens enda vänner, var i London när man själv skulle åka till någon håla i småland som ingen hört talas om? Gud, vad jag avundades dem! Jag gick mot Arlandas parkering där min pappa väntade.

Emelies perspektiv

Vi hann precis, vi var de sista som gick ombord på planet. Vi letade upp våra platser,satte oss och började pladdra okontrollerat. Jag märkte att en tant tittade irriterat på oss men jag kunde inte hjälpa det! Jag var så uppspelt. En hel sommar i London, vad mer kunde jag önska mig! Och jag som knappt fick följa med Carro och Jessie till Finland i en vecka för två år sedan! Men mina tankar gled ofta in på Caroline, det var bara två veckor vi var ifrån varandra men jag skulle sakna henne endå, och det skulle Jessie också göra, det visste jag. Det hade alltid varit jag, Jessie och Carro, alltid.

”Em, vad tänker du på?” frågade Jessie som hade känt av min sinnestillvaro.

”Åh, jag tänker på Carro”svarade jag.

Jessies annars så glada ansikte blev ledset och hon svarade:

”Hon kommer ju om bara två veckor” svarade hon, lika mycket till sig själv som till mig.

”Jag vet ” sa jag och suckade. ”Men det var inte bara det jag tänkte på.  London är så stort och vi ska vara där ensamma?” Jag kände nervositeten i maggropen. Jessie skrattade.

”Nja, helt ensamma är vi ju inte. Farmor och farfar är ju där också. Inte så att de ska vara med oss på stan hela tiden men de har ju bott i London i hela sitt liv, de borde nog känna till staden vid det här laget.”

Vi skrattade båda två och jag kände oron försvinna. Jessie fick alltid alla på bättre humör.

_________________________________________________________________________________________________

Så det var första delen av novellen! Vad tyckte ni? Kom tillbaka på Onsdag för nästa del.