onedirectionnovell

”Nja, helt ensamma är vi ju inte. Farmor och farfar är ju där också. Inte så att de ska vara med oss på stan hela tiden men de har ju bott i London i hela sitt liv, de borde nog känna till staden vid det här laget.”

Vi skrattade båda två och jag kände oron försvinna. Jessie fick alltid alla på bättre humör.

___________________________________________________________________________

Emelies perspektiv

”Farmor, farfar!” ropade Jessie och sprang emot ett äldre par som stod och väntade på oss.

”Hej, sötis” sa Jessies farmor och kramade henne.

”Hej, du måste vara Jessies vän! Jag är hennes farfar. Du kan kalla mig Paul.” sa den äldre mannen leendes och sträckte fram handen. Jag skakade den och sa:

”Hej, trevligt att träffas. Jag heter Emelie.” Usch, min engelska lät förskräcklig. Det låt som om jag rabblat den meningen så många gången att jag kunde den utantill. Det var nog sant om jag tänkte efter.

”Och jag heter Catherine.” sa Jessies farmor.”Så nu när vi alla har presenterat oss kanske vi borde åka hem till oss innan min käre make här börjar skryta om den gången han fångade en sex kilos lax.” Hon blinkade åt oss och slog Paul lekfullt på armen.

”Jag tänkte faktiskt inte göra det idag” sa Paul och låtsades vara sårad. Jag gillade redan Jessies farmor och farfar. Vi gick och satte oss i bilen och körde iväg.

Jessies perspektiv

Jag andades in den speciella doften som bara fanns där i farmors och farfars radhus. Det luktade lavendel, farmors matlagning och farfars rakvatten. Den påminde mig om alla besök vi gjort hit när jag var mindre och gjorde så att jag kände mig trygg.

Emelies perspektiv

Catherine, Jessies farmor, ledde oss igenom det hemtrevliga radhuset upp till ett rum på andra våningen.

”Här ska ni sova, tjejer!”

Det var ett mysigt rum med blommiga tapeter. Det fanns tre sängar, en byrå och i ett av hörnen fanns det ett fotölj, en lampa och en bokhylla. Där skulle jag tillbringa en del av min tid. Det verkade vara ett perfekt läsställe och jag älskar att läsa.

Jessies perspektiv

Jag kastade mig på sängen. Farmor skrattade åt mig och jag blängde på henne med en låtsad arg blick vilket fick henne att skratta ännu mer.

”Jag hade glömt bort hur det är att ha tonåringar i huset” mumlade hon. ”Jessie, visa Emelie runt i huset så går jag ner och lagar mat” sa hon till mig och gick sedan ner för trappan.

”Pax för den här sängen!” sa jag och klappade på den säng jag låg på. Em bara skrattade åt mig.

”Då tar jag den här” sa hon och satte sig på sängen bredvid min. Jag reste mig upp, gick fram till min väska och tog upp en poster. Em tittade på den och fnittrade.

”Varenda vägg i hela världen borde prydas av dessa vackra ansikten” sa jag högtidligt när jag satte upp postern på väggen ovanför min säng. Zayn, Harry, Niall, Liam och Louis från One Direction blickade ut över rummet. Det borde vara olagligt att vara så där snygga. De försöker mörda mig. Seriöst.

”Jag förstår mig inte på dig” sa Emelie och skakade skämtsamt på huvudet. ”När de kom till Sverige ville du inte gå, men annars är du helt galen i dem. Varför?” frågade hon.

”Jag antar att jag tror att om de träffade mig så skulle de tycka att jag var ful och konstig och sånt där” erkände jag och tittade ner i golvet.

Emelies perspektiv

Jag chockades av blotta tanken på att Jessie skulle tycka att skulle kunna tycka att hon var ful. Jag avundades henne hennes korpsvarta, vågiga hår och platta mage. Hon var söt, nej hon var jävligt snygg om jag får säga det själv.

”Jessie, du är inte ful. Eller konstig. Du är en av de snyggaste, roligaste och snällaste människorna jag någonsin träffat. Du och Carro” sa jag. Hon tittade upp och log sorgset mot mig. Jessie skakade på huvudet, som för att skaka av sig alla ledsna tankar, och blev sitt vanliga, glada jag igen.

”Kom, så visar jag runt dig i huset!” sa hon och drog med sig mig ut genom dörren. Hon visade mig Paul och Catherines rum, var toaletten fanns men när vi kom till trädgården hörde vi Jessies farmor ropa att middagen var klar. Det var på tiden! Jag var vrålhungrig! Jag är absolut inte en sådan där tjej som nöjer sig med en riskaka till frukost och en avokado till lunch. Jag måste äta ordentligt och mycket. Jag kan inte förstå de tjejer som svälter sig själva. Jag skulle då aldrig klara av det.

”Vad blir det för mat?” frågade Jessie när vi kommit fram till köket. Catherine hade ställt fram en gryta men något som luktade gudomligt på bordet. Min mage kurrade.

”Det blir kycklinggryta med ris” svarade Catherine.

”Det luktar underbart, Catherine!” utropade jag.

”Tack kära barn, men kalla mig Cathy. Jag har inte blivit kallad Catherine sen jag gick i pension” sa Cathy och skrattade.

_________________________________________________________________________________________________________________

Här kom andra delen på vår novell: Gotta Be You. Ledsen för att delarna hittils har varit så korta. Det beror på att jag (Astrid) inte är så bra på att skriva långa delar, men nästa gång ska jag verkligen försöka. Jag lovar. Men vad tyckte ni? Ska jag fortsätta skriva? Kommentera!